Hélène till Knut

5/2 85

Vännen min!

Med möjligheten att få träffa dig har längtan derefter växt i så hög grad, att jag fruktar jag ej ser rätt klart hvad som är rätt och klokt. Det vet jag dock, att jag ej skulle känna mig handla rätt, om jag, dem här ovetandes, försökte träffa dig i Gefle, något, som jag för öfrigt tror vore omöjligt, utan att en eller annan finge aning derom. Enklast vore att tala om, att du passerade Gefle, och då äfven ämnade uppsöka mig här (hvad det vore roligt!) men det vore ju detsamma som att tala om det utan att likväl göra det. Du kunde kanske finna på en eller annan förevändning, men äfven det skulle jag känna vara orätt, eller hur? Jag önskar, att du icke kunnat resa öfver Gefle, ty jag längtar efter dig! Skall jag tala om allt för F-s? Nej? Ja?

Visst har jag sutit i spänning de sista dagarna under det jag väntat på postbudet. I går satt jag just och läste högt, när Bruksbp F kom in med ditt bref, och fastän jag lät det ligga oöppnat, så om jag varit åhörare af den läsningen, nog hade jag undrat hvad det var för ett bref, det går nog an att sitta och tala lugnt, när man kan få andrum imellanåt, men att sitta och läsa sida efter sida under sådana omständigheter, det är mindre lätt. – Du sade ej, att du skulle blifva ledigare 1^sta Feb, utan att du ej skulle skrifva i Jan: ej förr än i Febr: och då tyckte jag det vara bäst att bestämma "mig" för, att det skulle blifva den 1^sta.

Tänk! En hel vecka, som jag ej varit borta! I Lördags voro vi bjudna på bal till Borgmästar Petres, men jag helsade, att jag ej hade lust att komma. Hvad kunde jag säga annat. Baler äro de enda bjudningar, jag kan komma ifrån, ty om jag ej dansar, kan då ingen rimligtvis begära, att jag skall sitta uppe och se på. Det är och har alltid varit mig ofattligt, huru personer, som hvarken dansar sjelfva, eller hafva barn med i dansen kunna förmå sig härtill, och detta med nöje efter hvad de sjelfva försäkra. Det verkar bestämdt skadligt på deras karakter, ty de måste säkerligen lätt falla för frestelsen att blifva elaka, det har jag då ett bevis på i dig. jag tänker derföre icke gå och se på utan behålla min goda tro om de dansande, men får väl för att litet komma au niveau med dig medgifva, att de kunna vara mindre bra. – Hvad du är rolig – eller kanske förr ledsam för dig sjelf, som kan känna missnöje, öfver att jag varit borta, men jag är glad deröfver, ty du är den ende, som bryr dig så mycket om mig, att du kan vara missnöjd med mig – och likväl har du ju alltid varit med och sluppit att sälskapa med någon annan än mig – stått emellan mig och allt, samt sålunda hindrat nötning. Ju äldre och nöttare fraserna varit, jag hört och jag sagt, ju mera tillfälle har jag haft att säga dig saker, som säkert är än äldre och betydligt mera nötta och dock aldrig utnötta, ty de är gjorda af evighetsstoff. – Om du skrefve mina bref, skulle du ej bränna dem i stället för att skicka af dem? Men jag har nu en gång offrat dig min stolthet, och derföre få de gå. En god natt!

6/2 Jag skulle önska, du kunde gifva mig ett råd, hvad jag bör slå mig på, när jag i höst kommer till Ups., hvilket jag nu afgjort med mostrarna, eller tycker du, att jag ej bör komma? Jag frågar naturligtvis ej om du önskar, utan om du tycker, det vore bättre, att jag ej komme. Blir det imellertid nu så, undrar jag, om det kan finnas något för mig lämpligt arbete. En så allmänbildad på det hela okunnig människa, som jag, är säkerligen ganska svår att placera, du kan ju dock tänka på mig. Vore det något särskildt, du ansåge mig lämplig för, kunde jag ju möjligen bereda mig härpå.

En stor del af mitt förra bref borde hafva varit oskrifvet. Ogillar du mig mycket? Säg det! Men det har nu blifvit mig en kär vana att få tala med dig om allt både gladt och ledsamt; jag skickade dig vid närmare eftertanke ej något af brefven, kanske får du dock se det första, när vi träffas. – Jag är ingalunda nöjd med att höra dig må efter omständigheterna det vill för närvarande säga detsamma som ganska skralt. Det är skada att man ännu icke funnit på något sätt, hvarigenom en del människor, sig sjelfva till nöje och andra till nytta kunde användas till matsmältningsmaskiner. Om dessa blodtransfusionerna visat lyckligare resultat, borde man häri kunnat finna ett sådant medel. Några utvalda finge då användas att producera god kraftig blod, som genom transfusion öfverfördes till de häri improduktiva, hvilka härigenom komme ifrån alla näringsbekymmer! jag undrar, hvad gestalt dessa senare skulle komma att antaga under tidernas lopp!

Sof! Sof!

7/ Tack för ditt bref, som jag fick på morgonen! Du är bra snäll mot mig! – Att något går på tok? Hvad är det? – Jo ett exempel härpå är, när en människa, som lefver på det upphöjdas område, omedvetet eller medvetet så småningom närmar sig gränsen för det komiska och icke ser, hvar den går fram. Har hon i synnerhet sjelf litet sinne för det komiska, njuter hon sjelf så mycket bättre häraf, om hon sjelf kan hålla sig på andra sidan om detsamma. Var så god och håll emot mig när det bär utaf! – Hvad du skulle vara gränslöst trött min vän! Men ej tycker jag du kan hafva skäl att känna dig ledsen öfver din afhandl äfven antaget, att der finnes diverse formela fel. Innehållet är ju mer än det väsentliga, och då du vinner ditt mål med densamma, är jag ingalunda missbelåten med att det icke blef någon mönsterafhandling. Du kunde ju sjelf i så fall kommit att tro dig utgöra första afdelningen af detta ord! Det var verkligen bra barnsligt af dig att ej låta mindre trötta och utnötta öron samt hvad detta angår mindre lätt uppfattande personer än du höra och läsa ditt verk, men det är än barnsligare af mig att särskildt vara glad öfver att få försöka att känna igen dig i detsamma. Jag riktigt längtar derefter, ty visst skickar du den till din fängslade

Hélène.

Här ha’ vi nästan vår jag arbetar och skrifver ofta med öppet fönster.