Den 5 Febr. 85

Min Vän !

Jag har en stunds ledighet midt på förmiddagen och begagnar den till att med några ord tacka dig för ditt sista bref. Det har gifvit mig nytt material till det utlofvade långa brefvet. Alltså mera derom framdeles! Så! du vill att jag skall börja kritisera dina bref! De äldre eller de ännu oskrifna? "Annars går det rakt på tok"! "Hvad är det"?

Jag kan glädja dig med, att jag – om jag till dess håller ihop – sannolikt "spikar" om Lördag. Berling (boktryckaren) säger, att min afhandling skall vara och blir färdig till denna dag; mig förefaller det otroligt men hoppas att det är sant. Först i går qväll kl. 9 fick jag 1^sta korrektur å sista arket, det skulle vara läst till i dag kl 9 f.m. och var mycket felaktigt, hann först få det färdigläst kl 1 f.m. och måste upp kl. 7 för att ännu en gång se igenom vissa delar. I dag känner jag mig som jag inbillar mig det kännes efter en illa använd natt - - nytt korrektur! hinner ej mer!

kl. 11 e.m. Äfven korrekturläsning har sina komiska sidor! Eller hvad säger du om "felkattor"? Skulle vara felkällor! God natt! Sof i frid! Du vännen min! Du måste lofva mig att icke onödigtvis sitta uppe om qvällarna och förstöra dig; du har ingen rätt dertill. Icke heller du får skrifva bref om nätterna.

D.6, kl 11 f.m. Jag har slutat. För en half timme sedan började rentryckningen och i qväll är allt färdigt så när som på häftningen, som göres ännu senare under natten. Nu borde jag väl, tror du, känna mig lugn och glad, att det för ögonblicket är öfver. Så är dock ej – tvärtom känner jag mig nu först riktigt ledsen, hvilket jag förr ej haft tid med. Detta som nu trycks är alltså den mönsterafhandling, som jag drömde om!! Detta resultatet af en i flera afseenden rätt vacker undersökning! Hélène! du är tarfligt redigerad, och hvar och en , som läser min afhandling, skall, äfven om han gifver sitt erkännande åt själfva undersökningen, dock kunna se att redaktionen har skett under högtryck. Jag är äfven ledsen öfver att ej hafva, som allmänt brukas, låtit någon förståndig menniska se i genom afhandlingen före trycket. Orsaken härtill var tanklös känslighet; jag ville den skulle vara helt och hållet min, och att ingen skulle med någon slags rätt göra någon som helst inskränkning häri. Detta var barnsligt; den som läst det skrifna skulle icke kunnat rättat något i sak men deremot gjort andra läsare en tjänst genom att för mig påpeka oklarhet i uttryck etc. Det är så lätt att tro, att en sak, som man efter långa studier har klar för sig själf, utan många ord skall vara klar för andra. Emellertid gör allt detta, att jag icke är glad. Jag saknar denna glada känsla att kunna säga: slå till! jag parerar alla stötar! Nu får jag i stället trösta mig med att sannolikt blott kunna få skrubbsår. – Nej en tröst till: jag vill nedlägga största omsorg på redaktionen af den tyska upplagan, som jag skall omarbeta. Ja! nu vet du ungefär hur det kännes då sista arket å en gradualafhandling tryckes!

Tycker du jag gjort orätt som skyndat på denna sista tid så som jag gjort? Du vet att en an höll på att komma före mig; jag hade nu en gång kommit före honom och kände det som min rätt att ej låta honom springa om mig – om jag kunde undvika detta. Och här gälde i viss mon "kampen för tillvaron". Ty du skall veta, att 1^ste docent i ett ämne har företrädesrätt till förordnande, docentstipendier och allt, som här räknas som stor merit. Låt två personer täfla om en plats här och låt den ene hafva vetenskapliga meriter, men den andre meriten att i flera år skött en professur och den senare skall, äfven om den är en åsna, i de flesta fall rå på den förre. Nu är sant, att jag ej bygger och vill bygga min framtid uteslutande på det ovissa hoppet om framgång här, men du kan ju lätt förstå, att den, för hvilken framtiden fått ett nytt värde, icke gärna kunde afstå från täflingen. Du skall nämligen icke behöfva frukta, att jag af hänsyn för oss gör något, som jag anser vara orätt, tvärtom skall hänsyn till dig skärpa min eftertanke i detta hänseende, ty blott så tror jag mig kunna bibehålla den makt, som jag kanske eger öfver dig, och jag är hersklysten (hur är du!?). Men af två vägar, som äro rätta, skall jag kanske välja den rätaste, ty jag tror, att nu den äfven är den rättaste.

Farväl! Jag måste ut och söka mig några "styfva" opponenter. Skrif snart till din egen tillgifne

Knut