Knut till Hélène 850208
Käraste vännen !
Jag hade redan i går kunnat sända dig ett exemplar af din afhandling men önskade då låta den presentera sig för dig i en "styfvare" utstyrsel. Då detta emellertid skulle dröja några dagar, och du säger dig längta efter densamma, må du ta’ den som den är, med den yta, som kanske bäst passar. Det kan ju ock kanske roa dig att se den just sådan som den utgår till författarens kritici, "gynnare", närmare bekanta och mer eller mindre problematiska "vänner", med "vördnadsfullt", "aktningsfullt", "högaktningsfullt", "vänskapsfullt" etc.! Huru mycket dessa termer betyda vet du nog, ock dock upptäckte jag i dag, att de för mig hafva en viss betydelse. Jag träffade nämligen på en person här, till hvilken jag å ena sidan, om jag ej rent af vill vara ohöflig, borde sända ett författarexemplar, och å andra sidan icke kunde förmå mig till användande af något af de upprepade artighets- och höflighets-uttrycken; ty jag kände, att jag ej vördade och ej aktade honom och ej var hans vän! Det är rätt egendomligt med dessa uttryck, eller rättare med min uppfattning af dem. Jag drager icke i betänkande att till en helt och hållet obekant underteckna "högaktningsfullt", men till vissa bekanta bär det emot. En annan sak förefaller mig ock egendomlig: jag menar mindre med "högaktningsfullt" än med "aktningsfullt". Orsaken är dock tydlig: det förra har mer än det senare öfvergått till affärsmessig term. Kanske skall jag i morgon under något lyckligt anfall af samvetslöshet kunna förmå mig till att vara "högaktningsfull" mot Herr Söderblom1). Vid nästa afhandling, om sådan är mig möjlig, skall jag följa tyskarnas exempel och låta å omslaget trycka: från förf. På det sättet kommer man i från alla småaktiga underhandlingar med sitt samvete.
Och härmed egnar jag dig sålunda mitt arbete. Jag vill icke söka inbilla mig själf eller dig, att det företogs för din skull; tvärtom känner jag det som en glädje, att veta att bland de drifvande motiven funnos sådana som icke voro af personlig-egoistisk natur (egoistisk i lägre bem.) och det gläder mig ock att veta, att huru än domen öfver arbetet skall utfalla, det dock finnes en person som af hjärtat skall bekänna: "si desint vires tamen est laudare voluntas"! (Hvad skulle man väl ha’ för glädje af latinet, om man ej någon gång finge citera! Få nu se om franskan kan hjälpa dig!)2) men om det sålunda icke företogs för din skull, har jag dock nog stora skäl att kalla afhandlingen speciellt för "din". Ser du! om du slår upp den, skall du finna rätt många siffror. Och alla dessa hafva sin särskilda lilla historia, närmast en liten kalkyl men längre bort i tiden en liten observationsserie. och vid båda kan du nog vara ganska viss på, att du var med något ögonblick – Nu är "nålen" orolig till följd af "luftperturbationer", observatorn måste gifva sig till tåls och vänta några minuter, ögat, trött vid kikaren, söker hvila i anblicken af de blånande Schwartzwald-bergen der ute, men tanken går längre. Du var mig ett kärt, ofta ock gärna sökt sällskap. Utan detta sällskap skulle jag sannorlikt förfallit till ett ensidigt grublande öfver mitt ämne (något som jag har lätt för); nu hade jag i själfa verket två ämnen, som bildade motvigt mot hvarandra. Blott några dagar syntes mig jämnvigten (=sinneslugnet) vid observationerna i någon betänkligare mon störas, nämligen vid observationerna p.41, då jag var tankspridd och ouppmärksam. Den särskilda orsaken härtill har jag glömt bort. Och nu – ja måtte du nu få någon heder och glädje af din afhandling!
Farväl för denna gång; mer framdeles; Tack Hjärtligast för brefvet!
Din Knut.
1) Söderblom, Anders Leonard Axel, 1847-1924, matematiker, g.m. Marie Louise Mellgren.
2) Av min gode vän Leif Ljung (latinare) fick jag översättningen: ’även om krafterna saknas, är den goda viljan berömvärd’ (Ovidius).