Himmelska fakta

 Nätterna i Phuket upplever man synnerligen exotiskt av många skäl. Vackra solnedgångar och soluppgångar, den ljumma behagliga luften m.m. Men kanske inte så många ägnar sina tankar åt stjärnhimlen. Så här nära ekvatorn uppmärksammar man kanske först och främst att månskäran (som ny eller nedan) ligger vågrätt över horisonten. Märkbart är också den korta tid som går från ljus dag till mörk natt och tvärtom.

När man kommer så här långt ner på jordklotet ska man förvänta sig att se stjärnhimlen på ett annat sätt än man är van vid. Kan man möjligen få se det så omskrivna södra korset. Svaret är nästan nej. Jag säger nästan, ty då det skulle kunna ses är himlen så här nära horisonten för det mesta täckt av moln eller dis. Chansen finns dock i april:

Här nere nära ekvatorn upplever man den välbekanta stjärnbilden Orion som en fallen jägare. Hans värja pekar mot söder:

Den röda stjärnan längst upp - Orions högra arm - heter Betelgeuse och ligger på mer än 1000 ljusårs avstånd. För att rätt förstå detta kan vi tänka oss att vi står och tittar på denna röda stjärna just som den exploderar. Då är det i själva verket så att detta hände medan Harald Hårfager svängde sina lurviga ben. Den kanske mest spektakulära ljuspunkten är svärdspetsen - Orionnebulosan - som ligger på 1600 ljusårs avstånd. Med en bra kikare kan man se denna:

Källa Nationalencyklopedin, 1994 Bra Böcker AB, Höganäs

 När man ser på denna bild så känner man sig så liten så liten. Se på alla stjärnor som ligger hitom nebulosan. Ja det är i själva verket vintergatan, som själv är en sevärd nebulosa sedd på långt håll.

Orion kan ses från november till maj enligt följande tabell:

Vad jag upplever som särdeles tjusigt är de mornar och kvällar man kan betrakta planeten Venus när hon lyser med maximal styrka. Nu är det dock inte så jämnt. Den 14 april 2009 var ett sådant tillfälle. 

Bilden nedan visar planetens lägen vid maxstyrka. Som synes är den bild vi ser på jorden en skära vid maxlägen. Detta kan förefalla motsägelsefullt, men saken är den att närheten till jorden överväger planetens självskugga:

Venus är ungefär lika stor som jorden, men på grund av att dess avstånd till solen är ca 28 % mindre än jordens är venusåret endast 225 dagar. 

Strax före soluppgången tog jag följande kort på Kata beach i östlig riktning. Med maximal skärpa, kort exponeringstid och stadigt stativ skulle man här se en vågrät skära - nedåt konvex:

Man kanske tycker att jag borde siktat in planeten strax ovanför takprydnadens spets. Det hade varit en prestation, ty fixering av kameran tar en viss tid och under den tiden hinner hon flytta sig. Jag är ändå nöjd med bilden. Dagen innan vid samma  tid i motsatt riktning:

Sista dagen i Phuket vid mitt besök i september 2009 gick jag ner till beachen. Klockan var 5 - nattsvart så när som några enstaka lampor här och där. Nymånen hade gått ner kvällen innan med solen - endast stjärnorna fyllde himlavalvet. När jag stod där och tittade ut mot de gnistrande vågorna (mareld) hörde jag en röst bakom mig. Där stod en flicka och frågade vad jag gjorde. Hon varnade mig för hur farligt det var att stå så där. Jag frågade henne om hon trodde att någon skulle komma och mörda mig. Oh, nej men det kan komma en tsunami! - Det finns nu en del thailändare, som har skräcken kvar efter 5 år. Jag frågade henne varför hon själv stod här. Jag är så ledsen, sa hon. Hon var så allvarlig i tonen - jag kunde ju inte se hennes ansikte särskilt tydligt men jag hörde på rösten att det var något tokigt. Jag började fråga henne om allt möjligt - namn (Pen), familj, vänner, ålder, födelseort mm. Ungefär vad jag brukar fråga här nere, men denna gång var min nyfikenhet betydligt större och mera motiverad än vanligt. Allt eftersom framkom att hon ville ta livet av sig. Hon berättade att hon jobbat som barflicka i 3 månader här i Kata och det var sa hemskt, sa hon. Utan att ha någon anledning fick jag stora samvetskval. Barflickornas glada miner döljer säkert mycket mörker. Nu skulle hon i alla fall sluta som barflicka och börja studera engelska bl. a. Ju mer jag pratade med henne desto ljusare blev det och nu kunde jag se hennes ansikte där tårarna rann. 

Jag fick hennes mailadress och lovade att skriva till henne som till min dotter. Då började hon storgråta. Jag sa till henne att hon ska vänta med att dö tills hon blir gammal som jag - hon är 35. Vi skildes åt efter ett par timmar.

Tankarna förföljde mig sedan hela dagen och natten därpå. När jag kom hem till Sverige hade jag dock mycket annat att tänka på. Men jag skickade henne ett mail och bad henne besöka min hemsida, som jag inbillar mig kan göra människor glada. Hon besvarade mitt mail och berättade att hon varit hemma och besökt sina föräldrar och sin dotter. Hon bifogade följande bilder:

Jag vill inte moralisera, som många människor har så bråttom att göra, men jag önskar att denna berättelse kan vara ett budskap. Dela gärna er glädje med människor men var försiktig med hur det går till.

Kanske följande historia också har med himlen att göra.

Jag hade blivit inbjuden som vanligt till Noi's födelsedagsfest den 17 september 2009:

Där fanns många trevliga gäster från hela världen. En av dem var en flicka från en annan butik i närheten. Hon bar en märklig medaljong i en guldkedja om halsen:

Jag måste stilla min nyfikenhet, så jag frågade henne vad det var i medaljongen. Svaret chockade mig först. Hon hade sina döda föräldrars tänder tillsammans med lite guldpapper inkapslade i medaljongen. Men ju mer jag tänkte på det och ju mer jag lyckades frigöra mig från den kultur jag vuxit upp med såg jag på hennes medaljong med andra ögon - med vördnad. Jag minns ju också Emilie's berättelse om hur hon förlorade sin pojkvän i Kata och hur hon blev erbjuden av munkarna att spara några benknotor efter kremeringen. Hela hennes historia är ju också fylld av kulturkrockar.