Isaan

Isaan är en region i nordöstra Thailand indelad i 19 provinser. Liksom i övriga landet har provinserna samma namn som huvudstaden i provinsen. Regionen som gränsar till Laos och Kambodja är antagligen landets fattigaste. Många av de flickor som arbetar i Phuket kommer från denna provins. Med jämna mellanrum skickar dom hem pengar till sin föräldrar som i många fall tar hand om flickans barn. Barnens far har i dessa fall övergivit familjen. Ja detta är en vanlig bild man möter här.

 Min gode vän Lennart Back, som är en riktig Thailand-freak berättar här om en fascinerande resa inom detta område. Bilderna är också tagna av Lennart:

Liten reseberättelse från Thailand, november-december 2009

 Den månadslånga resan till Thailand började väl inte helt optimalt.. Thai Airways flygplan fick tekniska problem just när alla bordat planet för ”takeoff”. Det var en packning till ett bränslefilter som behövde bytas eftersom de hade upptäckt ett läckage. Från början gavs beskedet att förseningen skulle bli ungefär 2 till 3 timmar. Dock skulle man serveras mat vid sin sittplats för att på så sätt få tiden att gå lite snabbare. Nåväl, 2-3 timmar extra gör väl inte så mycket när man är på väg från ett kylslaget Sverige till ett varmt och behagligt Thailand.

Maten serverades, dock utan någon alkoholhaltig dryck därtill eftersom det inte är tillåtet förrän man kommit upp i luften. Efter maten meddelade man att förseningen skulle bli lite längre och att de passagerare som ville tilläts lämna flygplanet men bara ut till själva ”gaten”. Själv åkte jag lite bekvämare än vanligt och valde därför att sitta kvar på min plats i väntan på att vi skulle kunna lyfta. Sex timmar efter utsatt starttid lyfte vi äntligen. Då väntade en flygresa på 10½ timme så det kändes väl lite halvjobbigt i alla fall med en vetskap om att den totala tiden i jumbojeten skulle bli mer än 16 timmar.. Resan var ändå behaglig med facit i hand. Även om Thai´s flygplansflotta till och från Skandinavien består av snart 25 år gamla flygplan är de ändå mycket bekväma, oavsett vilken klass man åker i.

Jag landade ungefär sju timmar försenad i Bangkok och gick efter pass- och tullkontrollen direkt till inrikeshallen där jag checkade in på en flight till Ubon Ratchatani i Isan. Det första resmålet på denna resan var Surin men dit går det tyvärr inga inrikesflyg nuförtiden så det är Ubon Ratchatani eller Buriram som gäller och därefter buss, tåg eller taxi.

Väl framme på flygplatsen i Ubon tog jag en taxi till tågstationen. Tåget från Ubon till Surin tog ungefär 3½ timme och betingade en kostnad på 30 baht. Thailändarna åker numera gratis på tågen, dock måste de ha biljett som de får på stationen. Att åka tåg i Thailand är en härlig upplevelse med alla små stationer man stannar vid, medresenärerna, försäljarna, lukterna mm. Väl framme på hotellet i Surin, ungefär 27 timmar efter jag lämnat lägenheten i Stockholm, somnade jag tämligen ovaggad.

Surin är mest känt för sin elefantfestival i slutet av november. Då kommer ett hundratal elefanter in till själva staden för olika uppvisningar och festligheter. Eftersom boendepriserna fördubblas den tiden valde jag åka därifrån några dagar innan festivalen. Tog taxi till Ubon och därefter inrikesflyg tillbaka till Bangkok. Jag har varit många gånger i Bangkok och det blev därför endast två dagar i denna storstadsdjungel. Känns fullt tillräckligt även om det naturligtvis finns många pärlor även i denna metropol.

 Nu väntade resans höjdpunkt… En resa till Thailands andra nationalpark, Phu Kradueng. Bussen från Bangkok till Muang Loei i nordöstra Thailand startade klockan 22.00 på kvällen och det var således en natt på bussen som väntade. Jag åker nästan aldrig buss i Thailand eftersom många förare kör på ett helt annorlunda sätt än vad man gör här hemma och det är nog inte för inte som det händer en hel del olyckor i den thailändska trafiken. Bussen var dock en långfärdsbuss med hyfsat benutrymme så bekvämligheten var okej.

Foto: Knut Ångström

 Som tur var fanns också tillgång till en filt då det blir rätt kallt med deras envisa airconditionanläggningar som alltid står på, alltför kallt..

Efter drygt sju timmars bussresa rullade bussen in i Loei. En songtaew tog resenärerna den sista biten till själva entrén vid Phu Kradueng, nationalparken.

 Ett högt berg framför näsan och hade jag vetat då vad som väntade hade det förmodligen blivit någon annan verksamhet än bergsklättring. Nåväl, jag bokade och betalade för boende i tält samt parkavgift innan det var dags att lämna över bagaget till särskilda bärare. Kostnaden för denna bärhjälp uppgick till 15 baht per kilo vilket känns som nästan gratis i sammanhanget.. Tyvärr valde jag att ta en liten axelremsväska själv eftersom jag där förvarade reseplånboken. Vikten på den väskan är ungefär 4 kilo och även om det inte kändes tungt innan klättringen så blev den mycket tyngre ju högre upp jag kom.. Från basen upp till själva bergsplatån är det en höjdskillnad på 1288 meter. 

Dessa vackra träd är en sorts pinjeträd (pine tree).

Sträckan att gå/klättra för att komma dit är 5500 meter. Klättringen genomförs normalt i etapper eftersom det finns ett antal platser där man kan vila, äta, dricka och tvätta av sig vid behov men det blev endast kortare stopp för min del. Framförallt de sista hundratalet meter i höjd var extrema då det dessutom var väldigt brant. Det var en något medtagen men mycket nöjd ”klättrare” som satte sig framför skylten med texten Phu Kradueng Conqueror:

Många thailändare har som mål att minst en gång i livet besöka Phu Kradueng och en del använder också denna klättring för att testa sin kärlek eller sitt förhållande. Klarar man av att bestiga Phu Kradueng med sin partner utan att förhållandet spricker, ja, då håller det i all evighet…

Därefter väntade en 3300 meter vanlig promenad till Visitor Center där tältlägret hägrade.

 Som tur var är det redan färdigmonterade tält (armétält) de hyr ut så efter att hyrt liggunderlag och sovsäck var det bara att krypa ner och vila några timmar:

Phu Kraduengs bergsplatå är 60 kvadratkilometer och en blandning av många olika naturtyper. Det är endast en del av denna platå som är öppen för besökare. De här tre dagarna blev en riktig orgie i soluppgångar, vattenfall, träd och växter samt solnedgångar:

 Vissa av vandringslederna var avstängda vissa tider av dagen med anledning av de vilda elefanterna. Jag såg aldrig någon elefant och tur var väl det. Däremot funderar jag fortfarande på hur elefanterna kommit upp på berget…

Jag vandrade ungefär 20 – 25 kilometer per dag och kvällarna blev därför tämligen tidiga.
I högtalare gick de ut varje kväll och anbefallde tystnad vid 22-tiden. Känns som det var lite malplacerat då jag redan oftast var rätt slut vid den tiden.

Fjärde dagens morgon började återfärden ner mot bergsfoten och det var med ett leende jag påbörjade nedklättringen, denna gång med all packning överlämnad till bärare. Jag är oerhört imponerad av dessa män och kvinnor som på varsin bambustång bär packning på upp till 70 kilo. Sakta men oerhört säkert klättrar de med denna tunga börda upp eller nerför berget. Vid några tillfälle mötte jag dessutom bärare som två och två hjälptes åt med att bära människor upp och ner. De som bars på detta sätt var oftast de äldre kvinnor som jobbar i restaurangerna på bergsplatån. Vill man bli buren så kostar det 5 000 baht enkel väg. Jag såg inte många västerlänningar alls utan det var huvudsakligen thailändska turister som besökte nationalparken.

Nedklättringen gick betydligt snabbare än klättringen uppåt men faktum är att jag var betydligt mer slut i kroppen efter klättringen nedåt. Benen var som spagetti och det tog en bra stund innan jag fick kraft att ta mig för något just när jag kommit ner till utgångspunkten igen.

Kroppen helt slut och väldigt stel vilket den förblev i ytterligare några dagar efter detta äventyr. Sov i bussen tillbaka till Bangkok och det kändes som rena paradiset att få komma in i hotellrummet med tillhörande varmvattendusch, rena lakan och en riktig säng igen…

Phu Kradueng vill jag gärna rekommendera. Förmodligen kommer jag aldrig att besöka denna bergsplatå igen men självklart gör alla fina naturupplevelser, minnen och fotografier därifrån att jag inte vill ha det ogjort. Det var värt varenda steg och varenda droppe svett.

De sista två veckorna på denna resa var mer av det vanliga slaget (sol och bad) i Bangsaen och i Pattaya, inte så mycket att skriva hem om.

Jag är nu hemma igen, i full fart med att planera nästa resa, gissa vart ?

Lennart Back