Kok Chang

Bilderna och texten i detta kapitel har Emelie Nixon från Stockholm bidragit med. Hennes upplevelser och beskrivning av Kok Chang 2675 meter söder om Orchidacea är så fascinerande och jag är så glad att hon tog sig tid att först göra ett inlägg i gästboken och sedan förse mig med allt detta via mail. Jag tänkte länge här välja en annan bakgrundsfärg än övriga kapitel på denna hemsida - för att markera upphov, stämning och framför allt solnedgången, men jag tror att jag har goda skäl att inte överdriva, så det blev en liten nyansändring och faktiskt har jag några kvällar upplevt en solnedgångshimmel som helt höll denna färg och då fyllt mitt sinne med andakt liksom då jag läser Emelies mail 6:e maj 2007:

Hej Knut!

Kok Chang är en bar (inte öppen så sent heller) på väg från Kata till View Point. Man åker backen upp vid hotellet Orchidacea tror jag det heter . . . jättebrant backe . . . så åker man lite till och på vänster sida finns en bar . . . man ser strax innan en skylt som varnar för elefanter! ;-)

I Kok Chang finns elefantridning men också två (nu tre!) Gibbonapor. De bor uppe i djungeln men är tama och kommer ner.

Charlie är hannen och är mörk, honan är mer gul och heter Lambjay (efter någon frukt?)

Hon är äldre än han, jag tror inte han var könsmogen ens. Men de trivs i hop. Han har tidigare varit en bar-apa, som jämt blev matad med öl. Så han snor gärna folks öl, så förutom att hålla i sina nycklar, solglasögon etc måste man hålla i ölen hihi. Han ska INTE dricka öl, för det mår han inte bra av och det ser de som jobbar där till. Easy kallas thaikillen i baren, underbart trevlig, lättsam och go! Hans chef

över honom heter Shiny, också heltrevlig och nog en tjejfavorit. Hörde att han hade en amerikanska sista jag var där hehe. Sen finns det många chefer över men högste chefen och hans fru med två barn bor där också. Alla är MYCKET trevliga!!

När jag var i Thailand i juli/augusti förra året, så dog en svensk man (som stod ägarna och de som arbetar i Kok Chang väldigt nära) i mina armar, bara 39 år gammal. Frank hette han. Jag hade träffat honom därnere och kommit honom nära!

Jag gjorde hjärtlungräddning i 40 minuter (innan ambulansen kom) utan att få liv i honom. Phuket Bangkok Hospital ringde mig ca en timme efter att han anlänt till sjukhuset och jag fick åka dit. Väl där fick jag gå bakom ett skynke och där stod de två timmar efter hans död och fortsatte göra hjärtlungräddning. Han var blå i ansiktet och alldeles iskall! De väntade artigt på att jag skulle be dem sluta.

Därefter fick jag kontakta UD, hans föräldrar i Sverige. Jag fick ordna med att hämta hans pass till UD, hjälpa till med val av kista, transport från kylrummet till

 Wat Kata där han fick ceremonier av munkarna. Jag, som inte kunde sederna ordentligt, inser nu i efterhand så dumt jag betedde mig där.

Fel (alldeles för lättklädd) klädsel, röda färger, beteendet etc inför munkarna . . . Jag blev ombedd att sova själv med kistan och kroppen i templet därför att den inte

bör lämnas ensam . . . Skräckslaget tackade jag nej så Shiny från Kok Chang ställde upp och gjorde det. Ceremonierna kring kremeringen . . .

När han väl kremerats och munkarna gjort sitt fick jag vara den som fick välja ut benbitar. För det är inte bara aska som blir kvar utan benbitar.

Jag plockade några benbitar innan munkarna sa stopp. Sedan tog de resten av benbitarna och slängde i en soptunna intill templet! Jag, Franks bror och pappa tittade skräckslaget på . . . Sedan var det dags att strö kroppen (eller kasta benbitarna) och eftersom Frank älskade Kok Chang (han bodde förresten i Kata och var dagligen i Kok Chang och det var meningen att han skulle börja arbeta där och bo i några hyddor som skulle byggas intill) så ströddes benbitarna i en vattensamling bakom Kok Chang.

Gibbonapan Charlie älskade Frank och jag minns första dagen som jag kom dit till Kok Chang när Frank dött, då kom Charlie fram till mig och jag såg på honom att han förstod . . . Frank var inte längre med . . . han kände hur alla sörjde och att nåt hänt . . . Dagen efter att Frank strötts i Kok Chang tog de som arbetar där en bebis-gibbon till Kok Chang, som fick namnet Frankie, efter Frank . . .

Nu vet du den storyn! För mig är Thailand LOVE men också Hell as Heaven. Man lever så nära döden (med tanke på Tsunamin också) men ändå så lever man så väldigt väldigt mycket. Frågan är om man inte är mer död, som en zombie när man lever här hemma i Sverige?

Nu ska jag ned i juni till Thailand och Kata med min mamma och min 11-åriga son. Det ska bli underbart och jag ska se till att besöka Kok Chang! Jag har också en del att bearbeta efter det krisartade som hände sist . . .

Kram

Emelie

. . . Jo det var en traumatisk händelse i Thailand. Man inser hur nära döden man lever och att man måste ta tillvara varje sekund av livet. Jag insåg också hur otroligt vänliga det thailändska folket är. Där har vi västerlänningar mycket att lära!

Under de veckor jag var där så fick jag träffa Katas maffiaboss (så nämndes han i alla fall) Mr Kai och fick äran att äta middag hemma hos honom, ute i hans trädgård bland palmerna. Det var varmt och klibbigt och myggorna bet mina ben fula. Kring bordet satt sju män, jag och Frank. Kvinnorna gjorde mat i köket och kom hela tiden ut med mer. Sedan satt de på golvet i köket och åt själva. Jag, fast jag var kvinna, fick sitta kring bordet med alla män. Frank viskade till mig att det i princip aldrig sker att en kvinna får sitta med! Jag insåg att jag var med om något mycket speciellt. Den yngste mannen i hierarkin var den som serverade alkohol till alla andra.

Runt skickades en "hemmagjord" cigarrett som även jag fick ta del av. (Fast jag inte är rökare eller tar droger så tog jag en puff, dock inte halsbloss . . .)

Och i samband med ceremonierna i Wat Kata så kom Katas borgmästare fram till mig, skakade min hand och pratade en massa jag inte riktigt förstod i all sorg. Det var långt senare jag fick förklarat för mig vem han var.

Jag lärde känna många barflickor i Kata och Karon, otroligt trevliga och alla med sina öden. Mina fördomar kring dessa unga flickor förändrades därmed, jag såg andra sidor hos dem. Nan är en businesskvinna som har flera barer i Karon där i princip ALLA hängde. Barerna runtom var helt öde. Jag tror en bar hette Nans bar och hennes tjejer var kanontrevliga! Jag blev oerhört väl bemött!

Kramar

Em

Tack Emelie!

Tillbaka till huvudsidan    Föregående sida    Nästa sida