Patong Beach

Detta är ungdomens håll-i-gång och här finner du massor av barer, flotta hotell, krogar av alla chatteringar. En lång sandstrand avskild från en bilväg med en remsa av palmplantering med serveringar, massageställen, m.m. Utefter bilvägen på andra sidan ligger affärer, där somliga tycks älska att gå och shoppa. En tvärväg - Bangla Road - utgör ortens förnämsta. Men kort sagt jag är inte rätt person att beskriva Patong, som definitivt har en puls. I den södra delen av Patong ligger Simon Cabaret, som många anser vara ett måste för besökare av Phuket. Här uppträder män utklädda till kvinnor. De upplevs av många som vackrare än riktiga kvinnor. Vad vi fann vid ett besök - ja visst hade de lyckats med att avbilda vackra kvinnor - men jämfört med de enkla thailändskorna ligger de långt ifrån i skönhet. Sceneriet var något helt outstanding å andra sidan. Om jag bortser från uppställningen efter föreställningen utanför scenen, vilket gav en dålig avsmak, var besöket ändå positivt. Före föreställningen visades en stor display:

Efter denna visning skulle man möjligen vänta sig att få en ostörd föreställning, men icke. Det var ett evigt blixtrande från kameror överallt. Om böteshotet hade någon grund av sanning skulle tiggandet efter föreställningen vara helt onödig. Inkomsterna skulle vara skyhöga. 

Kvaliteten på havsvattnet är inte det bästa, men med en s.k. long-tail-båt kan man snabbt och billigt ta sig ut till Freedom Beach, som är det närmaste korallrevet lämpligt för nybörjarsnorkling. En god vän till mig - Mr Pop - har just blivit klar med bygget av ett nytt hotell  i centrum av Patong Beach. Namnet på hotellet är Poppa Palace. Han säger att namnet är en kombination av hans eget namn Pop och Pa som står för hans far som han vill på detta sätt hedra. Vi har besökt denna ståtliga anläggning, som har mycket moderata priser. Hans hemsida är :

  www.poppapalace.com. 

Mr Pop, en mycket vänlig man, är fascinerande. Han har anlagt ett annat hotell, som han då kallade för Pop Cottage, på Kata Beach. Men efter någon tid tröttnade han på att ägna sig på heltid åt hotellet och överlät detta på sin mor - Mrs Seweieb Wuthithamaporn. Anledningen var att hans tid gick åt till hans ca 40 hundar och flera hundra stora karpfiskar, som han sköter i sitt hem, som ligger avskilt bortom Phuket Town. Hundarna har en gång varit herrelösa och sjuka, men nu kommit i hans vård med bra näring och medicin. Då jag en gång besökte honom hade han kedjat fast hundarna, vilket kändes tryggt. Men efter en stunds bekantskap med dem släpptes några fria och jag blev snart vän med dem. Jag träffade också hans fru, som bär namnet Cat! Nedan ett foto av paret med en av deras hundar, som för några år sedan, såg bedrövlig ut, nästan helt i avsaknad av päls:

Hans mor har för ett par år sedan döpt om hotellet till Orchidacea. Ett passande namn för de mycket vackra orkidéodlingar hon har anlagt på hotellet. Se mer om detta på Orchidacea resort.

På en av mina cykelturer, någon stans mellan Karon och Patong i en svår backe tog jag mig en paus för att prata med en kvinna, som satt vid vägkanten och skar ut bambuskott. Förutom en mängd bambu hade hon också en väl använd gammal cykel och hon frågade mig om vi inte kunde göra sällskap. Det hade kanske varit intressant men med tanke på den slitna cykeln utan växlar förstod jag inte riktigt hur det skulle kunna realiseras. Jag frågade henne om jag kunde få köpa lite bambuskott. Javisst kunde jag få det. Jag samlade ihop en bunt (ca 3 hg). Hon skulle ha 10 Bath (2 kr) så jag gav henne detta och skulle ge mig iväg. Men hon förklarade att jag missuppfattat affären jag skulle få alltsammans för det priset (ca 2 kg)! Men jag visste inte hur jag skulle kunna konsumera en sådan mängd så jag nöjde mig med den mindre mängden. Hon ville då först inte ta emot några pengar alls, men då jag envisades, blev hon mycket glad. Här en bild av Kanya (hennes namn), som bor i Patong:

Vägarna från Patong bär brant uppför åt alla håll. I backkrönet på väg till Phuket Town undrade jag över att nästan alla bilister gav signal. En thailändare berättade då för mig att buddhister på detta sätt visade sin vördnad då de passerade det tempel som låg här. Han förklarade också att ännu hade ingen buddhist råkat ut för någon trafikolycka här men att många muslimer och kristna hade råkat illa ut.

En dag för några år sedan beslöt jag att göra en lång fotvandring från Patong till vattenfallet i Kathu. Efter några km stannade en ung thailändsk flicka på motorcykel och frågade vart jag var på väg på mycket bruten engelska. När jag svarade henne erbjöd hon mig skjuts. Efter ytterligare några km passerade hon avtagsvägen till vattenfallet, varför jag protesterade. Då stannade hon och sade att vi visst inte skulle dit. Jag blev naturligtvis ett enda stort frågetecken. Då svarade hon 'mai fon, mai nam tok', som betyder inget regn, inget vattenfall. På min invändning att jag då borde vända svarade hon att jag måste följa med henne. Min nyfikenhet fick mig att lyda. Snart var vi i byn Kathu där hon stannade och bad mig följa henne. Hon gick in i ett tempel och köpte 2 buntar rökelse. Den ena gav hon till mig och uppmanade mig att följa henne och göra som hon. Luften i templet var stickande av rök, men jag höll ut och föll på knä som hon framför Buddha och tände några rökelser för varje plats i templet. När vi gjort oss av med alla rökelsestickor bar det snabbt av vidare och snart var vi inne i Phuket town, där det egentliga målet tycktes vara. En jättelik religiös vegetarisk ceremoni (Katin) drog genom gatorna med smällare vinande om öronen. Där kunde man se alla möjliga masker (khon) för olika gudar bl a Hanoman den busiga apguden. Flera deltagare hade borrat pinnar genom kinderna eller skurit tungan till två tungspetsar - blodet rann ymnigt från deras ansikten. Några såg jag som skadats av smällarna. En hade fått en laddning rakt i ögat, vilket inte verkade bekomma honom något. Jag klarade mig helskinnad men jag var inte heller mål för dessa smällare som riktades just mot deltagarna i tåget. Den lilla thailändskan sprang utefter tåget för att uppleva dess helhet. Jag hade stort besvär att hålla kontakten. Slutligen var äventyret över och hon kallade på mig för återfärden. När vi till slut kom tillbaks till Patong bad jag att få prata med henne. Hon svarade att hon egentligen inte hade tid för hon skulle tillbaks till arbetet, men hon kunde ge mig en kvart. Vi satte oss på en marmorbänk. Hon berättade att hon hette Cherry. Jag frågade henne nu varför hon tagit upp mig. Hon svarade att hon såg att jag var en Buddha. Nu blev jag verkligen förundrad, förhäxad av denna högst besynnerliga situation. Men hur ... ? Jo, sade hon, dina vita kläder och att du gick och gick och gick. Jag visade henne då den buddha-amulett jag bar innanför skjortan:

 Ja, jag visste det, sa hon. Jag frågade henne varför hon inte kunde le - hon hade hela tiden varit gravallvarlig. Då svarade hon 'Cherry not happy, have no friends, no papa no mama, no contact with brothers and sisters, Cherry not smile'. Det var något så enormt rörande. Jag sade till henne att hon skulle le lite grand så skulle hon få vänner. Då smög sig fram ett litet leende. 'Oh look', sade jag 'you just got a friend'. 'Have I ?', svarade hon med stort leende, 'I will not work today, instead I bring you to Kata'. Detta gjorde hon och vi hade nu blivit vänner. I Kata bjöd jag henne på en vegetarisk lunch och vi skildes åt. Jag har inte träffat henne sedan dess. Om jag ändå hade haft ett foto att infoga här, men kameran var inte med på denna eskapad, men titta på min målning:

 Denna lilla historia har också blivit införd i 2Bangkok.

Över allt ser man gatuförsäljare med sina varor hängande i ändarna på en käpp (hab), som bärs över axeln. För att få en föreställning om hur det känns att bära på detta sätt bad jag en av dessa säljare - Nai Top - att få pröva:

Det ser kanske ganska enkelt ut, men jag försäkrar att detta är nog mera lämpat för tyngdlyftare.

För att kompensera min knapphändiga information om Patong återger jag det senaste inlägget i gästboken:

Tillbaka till huvudsidan    Föregående sida    Nästa sida