Sarasin Bridge

Här är bron till paradiset - bron mellan Phuket och fastlandet. Jag förstår att jag säkert har fel i mitt uttryck då jag hör folk lovorda Khao Lak (före tsunamin) eller Krabi. På cykel i dagsutflykter ligger dessa orter lite för långt bort - 100 km om dagen har jag satt som gräns, men givetvis skulle man ju kunna tänka sig övernattning någon stans på vägen. År 2006 blev också detta genomfört - se avnitt

 'Khao Lak, Phangnga och Krabi'.

Jag har i alla fall penetrerat området allra närmast efter Sarasin Bridge. Det första jag noterade var en virvel i vattnet under den västra bron - en virvel som ligger mellan två 'hav' - Andaman Sea och Phang-Nga Bay. En sådan virvel har jag aldrig sett på så öppet vatten. Virvelns mitt låg betydligt under omgivningen. Bara tanken att hamna där var en liten rysare. Flera människor har använt denna plats för att avsluta livet - nu senast en 36-årig kvinna från Phuket den 5 september 2005. Bron har kommit att bli en attraktion för thailändare och någon har skrivit och tonsatt en sång om bron. Även en film har getts ut om Sarasin Bridge. Vallfärdande thailändare uttalar en hemlig önskan då de går över bron. Det märkliga är att jag själv har känt en form av mystik då jag såg den kraftiga virveln.

Innan man kommer fram till Sarasin Bridge stryker vägen utefter Sai Kaew Beach (betyder glas-sand-stranden) en Beach med mycket fin och ren sand. Den utgör en nordlig avslutning av Mai Kao Beach. Tillsammans bildar de en mycket lång sandstrand med få badande. Den lilla sträckan utefter vägen har ett antal små restauranger, som alla spolades bort av tsunamin, men märkligt nog skadades ingen nämnvärt trots att något bakomliggande högland saknas. Den första restaurangen har blivit mitt stamfik:

På första bilden ser vi ägarna Anon och Kai. Nästa bild papa Nang och därefter dottern Srisuda med lilla Saksit. Slutligen Srisudas 4-åriga  (2009) bror Narupon. Narupon satt koncentrerat och ritade under mitt besök och jag blev imponerad av hans fantasi:

Den första bilden är hans i orginal. Jag tyckte han skulle färglägga bilden men ingen i familjen såg något märkvärdigt med hans 'klotter'. Jag bad att få teckningen och nu har jag låtit datorn först färglägga de fria ytorna och sedan låtit datorn arbeta vidare med tum-verktyget. Jag ska sedan rama in färgläggningarna och ta med mig dit i november och övertyga dem om att de har en konstnär i familjen.

Jag har här prövat på många rätter - alla välsmakande. 

Sandstranden är mycket inbjudande men vid hög sjö är suget ut mycket starkt på grund av den branta botten men av samma anledning inte så långt ut att uppenbar fara föreligger. En viss vana vid höga vågor krävs givetvis. När jag var där i september 2009 var vågorna extremt stora och så kraftiga att de grävde ut stranden och skapade en 2 meter hög vägg som under kort tid kom ända fram till restaurangens yttre pålar.

Här ses två killar med specialhåvar för en viss sorts räkor. När en stor våg slår in på stranden möter dom vågen och slår håven mot vågen och förhoppningsvis har några räkor fångats upp:

Väl över på andra sidan bron slås man först av enorma rader av stånd där man säljer krabbor, krabbor och åter krabbor - ja det var för några år sedan nu har en stor variation av sjöns läckerheter kommit till. Jag tog direkt av till höger (öster) och kom in i en liten pittoresk fiskeby:

Grabbarna till vänster följde med mig inne i byn över allt. De var intresserade av mina teckningar och försökte lära mig thailändska. Jag har glömt deras namn.

En dag lämnade jag cykeln på hotellet och lät en av mina vänner - Ning - föra mig med sin motorcykel till hennes syster - Mem, som bor en bit in i djungeln något söder om Sarasin Bridge. Där bodde hon med sin familj i en liten stuga på 6 kvm stående på 1 meter höga pålar.

Här ser vi Mem, hennes dotter Kiab, dotterns 2 veckor gamla dotter Na Dia, Ning och bakom henne Noan.

 I några bredvidliggande skjul bodde ytterligare några anhöriga. Trångboddheten tycktes inte beröra dem. De blev mycket lyckliga då vi kom och Nings gåvor i form av kläder till barnbarnet - Na Dia - samt mina flaskor av läsk och öl mottogs med glädje. Jag gick omkring i deras omgivning och fotograferade och Mems man - Noan - hjälpte mig att samla alla 11 hönsen genom att klappa med händerna. Han frågade om han fick bjuda mig på en höna. 

Jag rös vid tanken, men förstod att det kunde tas illa upp om jag vägrade. Men som väl var uppenbarade sig ett annat alternativ.

 Mem visade hur hon hade lagt in fisk i en urna, som hade fått stå i två månader. Hon trodde nu inte att jag skulle gilla den maten, men jag tog givetvis chansen och smakade på en av fiskarna (ca 7 cm långa). Den smakade som surströmming men hade inte den lukten. Den var alltså en riktig läckerhet och kunde ätas med huvud, ryggrad och stjärt serverad med ris och lime. En Singha gjorde måltiden verkligen njutbar.

Efter maten visades jag runt och fick se gummiverkstaden (jang pala), där Mem och Noan arbetade:

Tusen gummiträd arrenderade de. Ägaren är grannen närmast vägen. Han och familjen Noan delar intäkterna lika. Det rör sig om ca 500 Bath om dagen då det inte regnar. I taket t.v. på bilden såg jag alla verktygen de hade för att skära skåror med:

Förutom gummiplantage hade de också kryddor och framför allt Chili:

Året därpå (september 2006) cyklade jag dit ensam i hopp om att få se produktonsprocessen, men det tycks som om regnperioden håller dem sysslolösa. Jag hade med mig dricka och tilltugg och bjöd på en liten fest. Jag tror att dom var lika roade som jag.

Ett nytt försök gjorde jag i november samma år. Denna gång tillsammans med min fru Karin och vännerna Gunilla och Thord. En mycket trevlig thailändare - Kris Sada - körde oss dit i en rymlig minibuss. Kris talar en perfekt engelska och kunde översätta en intressant information. Vi gav dem kläder, dricka, tilltugg och 1000 Bath. I gengäld fick vi bevittna produktionen - en tillfällighet, som är svår att passa, men som vi hade en enorm tur att komma till i rätt tid. Hela familjen Noan, Nem, Kiab och Dia deltog.

På en bänk stod de sista formarna för latexen och väntade på vidarebehandling:

Nästa steg var utkavling - Dia vid kaveln:

Resultat ca 50 latex-lakan, som hanteras här av Kiab:

Därpå skedde mangling i två steg - här första omgången av Mem och Dia:

Och andra omgången i en mangel som ger en räfflad yta (Noan och Kiab):

De utmanglade latex-lakanen hängs sedan upp för soltorkning och därefter inomhustorkning:

Spill klumpas ihop och går vidare i produktionen till spillpris:

Det hela var över  på en timme och då var klockan 12. Själva tappningen hade skett tidigt på morgonen. 

Tillbaka till huvudsidan    Föregående sida    Nästa sida