Khao Lak, Phangnga, Krabi, Ranong och Burma
I år (2006) har jag utvidgat mina cykelturer att omfatta även fastlandet. En gång till Khao Lak med övernattning där och en gång till Phangnga med övernattning där följt av en tur till Krabi, varifrån jag sedan tog mig med en longtailbåt över till norra Phuket. Senare har jag även lagt Ranong under mina cykelhjul.
Vid turen till Khao Lak fick jag uppleva vackra regnskogar och vattenfall. Det vackraste var Khao Lampi:
Vägen till Phangnga var till en början ganska enformig men man belönades rikligt då man närmade sig staden. Mäktiga berg med lodräta väggar reste sig ur den relativt plana marken. Min övernattning i Phangnga Bay Resort bjöd på en mycket vacker utsikt över floddeltat, som löpte genom mangroveskogen, och med de majestätiska bergen i bakgrunden. Själva staden är ganska trist.
På väg till Phangnga blev jag inbjuden till kollegielunch i
Baan Kaali School
Phangnga Takuatung
Det blev ett givande samtal med rektorn Nimit samt lärarna Chuanpit, Tsumali, Limpanautuk och Suchada. I skolan finns 222 lyckliga barn i åldrarna 7-12 år.
Nästa dags tripp till Krabi avslutades också av lika hänförande naturbilder med dessa höga berg. Staden Krabi var dock bedrövligt tråkig. Vad som lockar turister till denna ort är väl beacharna som är utspridda väster om staden. Från dessa kan man göra intressanta båtturer in i Phangngabukten.
I Krabi råkade jag ut för äventyr. Jag hade planerat att åka med en snabb båt tillbaks till Chalong Bay i Phuket. Jag uppsökte ett växlingskontor för att växla till mig nödvändig Thai-valuta. Men alla växlingskontor var stängda. Orsaken var statskuppen, som jag var helt ovetande om. Slutligen fick jag dock efter en hel del prutande en inte alltför dålig kurs på en resebyrå. Där passade jag också på att fråga om lämplig båttur. Men någon sådan existerade inte enligt damen på kontoret. Panik - dagen därpå var jag ju bokad för hemresa från Phuket Airport. Jag gick då ner till hamnen och fann där en kapten för en snabb longtailare. Han skulle ha 25000 Bath. Mera panik - en omöjlighet, så jag satte igång prutandet tills priset kom ner till 7000 Bath (1400 kr), vilket säkert är rimligt för en sträcka på 65 km. Däremot kunde det inte bli tal om Chalong Bay, för han var rädd för öppet hav. I stället gick färden utefter Krabi-beacharna Susaan Hoi, Railay East, Prah Nang, Railay West, Au Nang och Nappharat Thara samt mellan Ko Yao Noi och Ko Yao Yai till Po Bay, varifrån jag hade 45 km hem till Kata - en lindrig panik, sista biten i mörker utan cykellykta. Kaptenen och hans kompis var mycket trevliga. Den ena talade god engelska och kunde berätta om allt vi såg under färden. Han berättade att en bungalow på Prah Nang kunde kosta 125 000 Bath/natt.
En dag cyklade jag norrut förbi Thanoon och stannade vid en liten restaurang vid vägen. Där intog jag en coke och satt en stund och betraktade folk som tittade in. Då kom där en gammal gumma. Hon såg mager och sliten ut. Hon fick syn på mig och gick fram och tittade djupt in i mina ögon. Vad heter du frågade hon på god engelska. Knut svarade jag. Då sträckte hon sina magra armar mot skyn och sade "thankyou Buddha". Efter att ha hämtat sig förklarade hon att hon för 10 år sedan arbetade på restaurangen 'The Robin' (se Karon Beach) som kokerska - hennes namn var Raun:
Jovisst kände jag igen henne. Hon blev arbetslös när de tre systrarna Titti, On och Pu lämnade restaurangen för att starta en egen i närheten. Jag minns henne så väl och hur ledsamt vi tyckte det var för henne. Nu såg jag detta som ett bra tillfälle att få hjälpa henne ekonomiskt, men kände inte för att spela givmild fallang. Jag kom då på en lösning och berättade för henne att jag natten innan haft en dröm. Buddha hade sökt upp mig och uppmanat mig att åka till den här platsen och invänta en gammal vän. Han hade gett mig 1000 Bath, som jag skulle överlämna till vännen. Nu blev hennes ögon stora som tefat. Och när jag gav henne 1000-lappen ville hon först inte ta emot den, men jag sade att om hon inte kan ta emot den så får hon lämna tillbaks den till Buddha. Nu kom tårar av lycka. En sådan här historia är inte onaturlig för en Thailändare. Det kändes för mig så bra, precis som om historien var sann. Nu ville hon att jag skulle följa med henne hem, så jag följde hennes moped 2 km in på avtagsvägen från den punkt där vi befann oss. Här visade hon mig sitt hus - ett av de finaste i omgivningen såväl interiör som exteriör:
Allt inne var skinande ren kakel. Köket var stort och väl inrett. Badrum och toalett såg inbjudande ut. Jag var häpen. Hur kunde hon ha råd med detta. Hon berättade att huset hade kostat 700 000 Bath och att den förra premiärministern - Thaksin Shinawatri - som nu är i landsflykt, hade gynnat henne. Hon jobbade deltid på en restaurang i Phuket Town. På denna avtagsväg kom jag senare fram till ett vackert vattenfall, där en thailändsk familj tog sig en svalkande dusch - så även jag med kläderna på:
Dessförinnan hade jag passerat en rad kolmilor:
De lastbilar som transporterar kolet härifrån kör sina tomma vagnar rena genom att hålla hög fart på motorvägarna, varvid ett svart moln följer och förpestar tillvaron för trafikanter på vägen. För mig är det dock enkelt att undvika. Jag passar då på att förflytta mig från motorvägen en bit och inväntar att molnet drar bort.
Staden Pangnga är just inte någon höjdare, men omgivningarna desto mer. Khoa Chang (Elefantberget) t.ex. Genom berget flyter en underjordisk flod, som man kan paddla genom:
En dag i slutet av augusti 2008 startade jag min cykling norrut och efter någon timme bröt ett våldsamt regn ut. Det var varmt och för ovanlighetens skull blåste det inte. Cyklingen blev synnerligen angenäm. Som jag ofta gör stannade jag vid den första av 10 strandrestauranger strax före Sarasin Bridge och intog en frukost bestående av fried rice med räkor och en ice tee. Medan jag satt där såg jag hur en blå himmel närmade sig från söder och hur regnet började avtaga. Efter att ha betalt 60 baht för maten skyndade jag iväg norrut för att jaga ifatt regnet. Jag hade ännu inte bestämt målet - vädret fick avgöra.
Som jag hoppades tilltog det sköna regnet så färden fortsatte förbi Khao Lak. Jag bestämde mig nu för att rikta in mig på Takua Pa - det skulle bli 150 km.
Någon halvmil före Takua Pa kom jag till ett vägskäl. Vägen till vänster antydde att där skulle finnas en resort av något slag, så jag vek av här. Efter en halvmil tog vägen slut nere vid havet och någon resort såg jag inte till. När jag frågade en man nere vid bryggan svarade han att resorten låg på ön mittemot och att jag kunde hoppa på färjan som just skulle gå - 20 baht kostade det. Ön som jag nu var på väg till heter Kho Khao. Den har en bilväg på 25 km. Sydspetsen såg inbjudande ut - en lång sandremsa som långsamt höll på att ätas upp av den påbörjade floden. Vattnet mellan fastlandet och ön hade en hög fart in på mitten av sundet så skepparen fick kompensera kraftigt under färden och vid landningen.
Väl iland fortsattae jag cyklingen inåt ön och kom till Tacola Resort and Spa. En vacker anläggning med utsikt över havet och 103 bungalows av lyxklass, somliga med SPA och egen swimmingpool. Kanske lite för fint för mig - men för en natt...
Jag cyklade upp till receptionen där jag mötte Noi:
Noi är receptionist på Tacola. Hon förklarade att dom inte hade några gäster alls nu under lågsäsongen. Med viss tvekan gav hon mig dock ett rum. Hon insåg kanske att jag inte skulle kunna få tag i natthärbärge någon annan stans. Snabbt iordningsställdes nu ett fint rum för 1500 baht (300 kr).
Jag skulle emellertid ställa till mera problem - jag ville nämligen äta middag. Hungern riktigt skrek efter mat. Med samma tecken på tvekan biföll hon min begäran. Hon visade mig nu vägen (hon per bil) och jag efterföljande i regnet till mitt rum:
Hon visade mig sedan vägen till matsalen och lämnade mig för tillfället i fred. Jag hade naturligtvis inget ombyte med mig, men jag var ju ensam gäst så vad bryr sig en sådan om aftonklädsel. När jag kom fram genomvåt i det stadiga regnandet till restaurangen var ett ensamt bord uppdukat på altanen med en magnifik utsikt över havet. och bredvid bordet stod Sastran:
Han är hovmästaren, som hade blivit extra inkallad liksom kocken. Han såg inte på något sätt besvärad ut - mycket vänlig och talade en ganska god engelska. Jag hade redan genom Noi beställt en liten white snapper - en av de vanliga mycket goda fiskarna man bjuds på vid restaurangerna. En halv flaska vitt vin kunde han också prestera. Efter någon tids njutbar väntan blev jag serverad. Sastran höll mig sällskap och för några minuter även Noi från receptionen.
Sastran berättade att han är född i Naratikua nära gränsen till Malaysia, där hans föräldrar fortfarande lever på en gummiplantqage. De har det bra med 4 burmeser, som hjälper dem. Han hälsar ofta på dem och är inte alls orolig för upprorsmän, som man ju hör talas om. Han tyckte jag skulle föreviga mitt besök och hjälpte mig med följande minne:
På morgonen därefter försov jag mig och fick dåligt samvete eftersom jag sagt att jag skulle komma till frukosten kl 6:30 och inte kom förrän kl 8. Men inga sura miner - tvärtom. Väl förplägad tog jag farväl efter att ha betalat 600 baht för middagen.
Jag missade färjan, men inga problem. Småbåtar gick skytteltrafik över sundet:
Lite spännande att balansera med min cykel på denna vingliga landgång, men hade mc-killen före mig klarat sig så bra så vore det ju skräp om jag backade ur. Ja allt gick bra. Morgonen började med 3 mil i ett skönt men torrt växelväder, som slutligen avlöstes alldeles lagom när jag hade blivit varm av ihållande regn.
Väl tillbaka i Kata kunde jag konstatera att detta nog var en av mina allra finaste cykelturer och de 300 kilometrarna satt skönt i benen efter massage på kvällen.
Jag berättade allt detta för min gode vän Hans Forsell, som tillsammans med sin flickvän Susanne, förestår barnhemmet i Muang Mai. Jag lyckades göra honom lika förtjust i platserna och han sa att han ska åka upp dit om en vecka för att rekognosera och eventuellt ta Susanne med sig senare för att fira hennes födelsedag. Jag frågade om jag kunde få följa med och det ville han gärna. Så jag cyklade upp till Muang Mai och lastade på cykeln i hans bil.
På vägen till lycksalighetens ö visade han mig många vackra ställen, som han kunde berätta hemska saker om efter tsunamin. Hans har sett det mesta av dessa skräckscener. Till slut stod vi med hans bil på färjan:
När vi kom till Tacola Resort hade jag tänkt boka in mig på hotellet för natten, men det visade sig att elkabeln till ön hade brustit och hotellet måste stänga ner. Vi träffade hotellchefen Mrs Pavini:
Hon hade hört talas om mig och sa att jag var väntad. Hon hade ett sprudlande glatt humör trots elkabel och ösregn. Hon ville så gärna visa oss anläggningen och gav oss ett paraply, men både Hans och jag älskar regn så vi föreslog att hon skulle skydda sig själv. Men icke - hon hade ju sin mössa sa hon och skrattade. Efter att ha gått omkring och tittat på de olika vackra rummen var hon lika blöt som vi.
Vi lämnade Tacola och fortsatte färden på den vackra ön. Regnet fortsatte att flöda men gjorde bara den låglänta ön rättvisa:
I april 2009 tog jag min fru och vår son Anders med fru Catrin till Tacola. Här går Catrin på skattjakt:
I september 2009 då jag var ensam på cykel hit fick jag uppleva en stormig och regnig överfart till samma ö. Här hade gastarna på småbåtarna fullt sjå med att angöra bryggan och med viss nervositet bordade jag en av dem med min cykel:
Väl över på andra sidan träffade jag en dam som upplyste mig på god engelska att Tacola var stängt för säsongen men att om jag fortsatte en km så skulle jag komma till Kho Khao Island Beach Resort & Spa:
Jag följde hennes råd och medan jag satt där genomblöt i receptionen medan man skrev in mig kom damen jag träffade vid ankomsten till ön till receptionen. Hon hade tagit sin moppe och följt efter mig i ösregnet. Nu ville hon försäkra sig om att jag kom väl tillrätta. Jag blev djupt rörd över hennes omtanke och frågade om hon inte ville äta middag med mig, men hon hade inte tid till det sa hon - tyvärr. Hotellet bestod av bungalows av första klass:
Här har jag varit ofin nog att breda ut mina våta prylar för tork på den prydliga sängen.
Lägg här märke till den mjuka kudden som tillhör badkaret.
Varje bungalow har sin egen lilla stege ner i en av 3 st 25 meters bassänger:
Efter denna lyxnatt tog jag ytterligare ett steg norrut till Ranong, där man som regel så här års kan räkna med ordentligt regn:
Ranong är känt av många turister, som åker hit för att härifrån ta en longtail-båt till Burma och där få sitt pass stämplat och slippa visum.
På grund av hiskliga backar och tidsnöd tvingades jag dock ta till buss sista biten, varvid följande dramatik passerades:
Långdistansbussarna är av god kvalitet:
I september 2010 löste jag en biljett på långfärdsbussarna till Ranong och fick för 200 Bath medföra cykeln. Problemet var bara att det inte gick att pula in min stora cykel i bussens packlucka. Men efter åtskilligt vridande och skuffande lyckades vi i världens ösregn få in cykeln, men med budskapet att någon retur med cykeln var utesluten. Detta lärde mig en sak: Vid transport av cykeln medtag alltid en fastnyckel för framhjulet. Det skulle ha löst problemet. Som det nu blev var jag tvungen att cykla tillbaks 320 km och alltså ändra mina planer något.
Jag hade tänkt mig att ta mig över till Burma, men som det nu blev utnyttjade jag ankomstdagen och besökte vattenfallet i Ngao:
Dess övre del ligger uppskattningsvis 300 meter över den undre.
Några km därifrån besökte jag också en av av alla hot springs kring Ranong. Denna höll en temperatur på 60 grader. Här pratade jag lite Thai med Kap Ton Pah, som berättade att han och hans familj dagligen kom hit för att tvätta sig i det rena varma vattnet:
Efter detta gick jag tidigt till sängs på ett enklare hotell för att starta hemfärden kl 05:30 på cykel. Jag hade nu 320 km framför mig. Med mycket liten trafik var det en angenäm cykling. Jag åt och drack med täta mellanrum på enkla restauranger, men med mycket god mat. T.ex. här en av alla de soppor som tillagats:
Eller här en av de mindre kryddade anrättningarna:
Tänk om man kunde få sådan här förtäring på Vätternrundan!
Ett av målen bestod av 1 kg mangosten här hos det rara paret Deicha och Kanjanah i närheten av Ban Khi:
Jag övernattade efter 180 km cykling på Royal Bangsak Beach Resort i Khao Lak. Här var jag ensam gäst utan tillgång till annan föda en de kex och dricka jag hade med mig. Men 'mai pen rai' som man säger på thai. Jag började med att gå ner till den vackra poolen där jag tog ett välbehövligt dopp medan jag betraktade den sista ljusglimten från den sjunkna solen:
Att vara ensam gäst på ett stort flott hotell är något alldeles speciellt - jag njöt. Jag startade vidarefärden 05:30 nästa morgon. Kl 08:30 passerade jag Watpattikaram School, där jag bevittnade morgonstarten för barnen i 6-13 årsåldern. Det var en pampig start med musik, sång och exercis:
Jag talade också med de båda lärarinnorna Unehalee och Yindee, som övertalade mig att ställa mig i ledet och utöva lite morgongymnastik. Tyvärr kunde dom inte hantera min kamera:
Ranong gav mig mersmak. Framför allt fascinerades jag av hamnen och aktiviteten där. Så i november 2011 anlitade vi (jag och min fru Karin) Kris Sada (telefonnumret 089-9721175 och e-mail: grissadahowhan@gmail.com ) - som så många gånger förr - för en tur dit i hans nya bil. Vår avsikt var nu också att ta oss över till Burma eller Nyanmar, som det numera heter. Naturligtvis hade vi våra pass med oss. Det var en intressant erfarenhet att se byråkratin kring tull och passkontroll. Här mötte vi först en trevlig Police Senior - Santichai - vid immigrationsverket, som ligger 2 km från hamnen:
Nere
vid hamnen ligger tullkontrollen inhyst i en barack vid en brygga:
Kris, som inte hade något pass, fick skaffa sig ett temporärt sådant:
Efter en timme kunde vi till slut komma iväg i en sliten longtail-båt och här närmar vi oss den Burmesiska tullkontrollen:
Med oss hade vi hela tiden en glad och trevlig Burmes - Ali - som visste alla turer i gränsövergången. Ali berättade att han var väldigt lycklig, för han hade en fru som han älskade och som älskade honom:
Ali tyckte att vi borde ha några minnen från honom och hans land. Så han gav oss några sedlar - numera utgångna:
På 5-kyats-sedeln ser vi fadern till fredspristagaren Aung San Suu Kyi. Aung San, hennes far, ledde under andra världskrigets slutskede en väpnad grupp som kämpade mot japanerna.
Vårt besök i den lilla burmesiska staden Kawthaung varade bara en kvart på grund av vår ganska trängda tidsplanering men också den nästan kvävande värmen 40 grader i skuggan. Vi besåg nära hamnen något som vi först trodde var ett tempel, men som visade sig vara en enkel restaurang:
Efter återvända till Ranong tog oss Kris till de heta källorna och nationalparken i Ratsawarin:
Den outtröttlige Kris, som redan kört 34 mil, föreslog nu att vi skulle ta vägen från Takuapa österut till Surat Thani genom bergstrakterna. Det var en vacker tur:
Efter Surat Thani hade jag hoppats vi skulle se de 5 svenska ungdomarna som vandrat från Bangkok till Phuket och härigenom insamlat en kvarts miljon kronor till det svenska barnhemmet i Muang Mai. Men tyvärr - det blev ingenting av den sorten.
Tillbaka till huvudsidan Föregående sida Nästa sida